i onsdags var jag ju och prata med min kurator.
herre gud att en människa som inte känner mej kan få varenda ord att stämma in på mitt liv och mina känslor.
läskigt!

men hon sa att jag inte ska stänga undan mina känslor, att jag ska visa dom!
att jag ska söka efter kärleken och inte bara ignorera den.
att jag måste våga börja släpaa in folk i MITT liv, att börja lita på dem runt omkring mej och nya människor.

jag tror ett stort problem, eller ja jag vet inte om det är ett problem, men iaf att jag tror alltid gott om människor.
alltså jag kan träffa en helt främmande människa och jag tror alltid att det är en bra människa. ända till den bevisar motsatsen då.
men det kan ju vara för att jag vill att alla ska vara snälla. ?

och sen när jag blir sårad då blir jag väldigt sårad och det kan gnaga på mej hur länge som hellst.
det kan ta evigheter innan jag kommer över de. det är som att det maler om och om i huvudet på mej om och om igen, tills jag en dag bara skiter i de.
men det tar tid.

jag är en person som gärna lyssnar på allas problem. jag hjälper andra med deras problem. men när de kommer till mina problem och hur jag mår så sätter jag upp som en mur.
just detta sa min kurator till mej att jag måste börja visa vem jag är, hur ja mår, mina känslor. dela med mej av mitt liv.


kanske visar lite av mina känslor här. lättare att skriva om det än att prata om det!